CharlesBerglund

Hmmm...allt är öppet nu, lika öppet som när dörrarna öppnas när tunnelbanan precis bromsat in och människor forsar ut och in för att sedan åka vidare hem, till sitt jobb, älskare, möte, för att handla, till en vän. Tja, u name it.. Jag harvar helt enkelt lite i mörker, vet inte vad som står runt hörnet. Men jag gillar det, det känns som att snart händer det. Vad vet jag inte men jag vet att de kommer hända nått. Men nog känns det som att det är något positivt.

För nånting måste ju hända eller hur? Någonting!

Målet är öppet, de är bara skjuta!

lite funderingar, förstå eller fundera.

Kollade in Herr Barack Obamas lilla tal i berlin och jag tror på han, han verkar vara en bra kille. Det blir nog han som leder landet på andra sidan pölen och indirekt Sverige och alla andra länder i europa och världen. Kanske inte Kina och Ryssland, men hur som helst.

Nu vet ni vart ni läste de först!

....Man kanske ska bli industridesigner endå, eller? Eller vad ska man syssla med tills man dör? Bra fråga såhär 3 minuter till midnatt. Har inget o skriva om riktigt, men jag skriver endå, styrt upp en liten modell i 3d nu under ett par kvällar. Får nog lärarna att gå igång skulle jag tro, bra det.

Annars upptäckte jag att den där glassen, magnum strawberry white e fin, smakar najs!  Förresten. Det var fint väder idag, ja tillomed glajjorna åkte på, rånajs!

Tid att sova nu. Godnatt ni som läser, ja gillar er! *Blink**Blink* speciellt du!

Hmm, undrar lite vart världen är påväg. Vissa saker tycker jag borde få vara just vad det är, som barnfilmer. Det ska inte va en massa sex och droger och politik med politiska budskap om de och de . Var på bio med min kära familj och såg "wallie", en historia om en robot som jobbar på jorden som är en enda stor soptipp. Endast wallie och ett gäng kackerlackor bor där.

Alla människor har flytt jorden och bor på stora skepp i rymden. De har bott där i 700 år och är tjocka som michelingubbar allihop. Bensköra är de också, de blir man i rymden. Wallies uppgift är att rädda jorden och nån robot kommer ner från de här skeppet och lyckas hitta en blomma som annars inte funnits på 700 år. Wallie och roboten som är en tjejrobot träffas och lyckas ta sig till skeppet och de får människorna att åka tillbaka till jorden igen där människorna ska bygga upp den igen efter 700 år.

Detta var handlingen på en grymt bra animerad barnfilm, de sa ingenting under filmen i stort sett förutom lite blipblip och koncentrerade robotord. Bland de sämsta filmerna jag någonsin sett på handlingen. Budskapet är så ickebarnfilm det kan bli, det är en ren skrämselrulle över vad som kan hända om vi inte tar hand om jorden, nog är det viktigt, men lilla william 4 år tänker väll inte på det? In med lite Superhjältarna, Hitta nemo, eller Madagaskar istället. Miljödebatt kan vi snacka om någonannanstans. Låt barn vara barn säger jag. Kul om Nalle Puh skulle börja jobba som sopgubbe eller om Björnes Magasin skulle handla om sopsortering, trååkigt...

Än en gång hände denna kväll en sak värd att nämna på min hemväg. Kvällen ägnade jag åt att gå på bio med Marvin och Sebbe Plenker, vi såg Tropical Nation, skitrulle om jag ska vara ärlig, helt ok på bio, men jag skulle zappat om den gått på TV. Nog om det...

....så när jag klivit av tuben för att gå de 800 meterna hem, under en vägbro, förbi en pendeltågstation/tunnel under spåret för att sedan gå förbi ett dåligt upplyst bostadsbygge (näst intill kolsvart). Sedan väntar en liten backe där man passerar jehovas vittne för att sedan gå upp mot backen som ger filipstadsbacken sitt namn.

Paralellt med den branta backen finns en paralell gångväg där man kan gå, men ingen har gått där de senaste åren jag bott där (7 år ungefär). Förutom Farstas Scoutkår en gång i månaden och lite knarkare då o då när de faller dem in. På senare tid har den här vägen varit en gångväg då de håller på bygger om där den befintliga var förut, men den är oupplyst och ingen väg jag går på en höstkväll.

Så idag när jag gick på den oupplysta byggarbetsplatsen ser jag en man komma kutandes nerför den oupplysta backen, han springer som om ett monster jagar honom, Han bara uppstår från mörkret och en isande känsla av räsla går längs min ryggrad. Han är klädd i endast en t-shirt upptill med ett tryck av USA´s flagga på och jeans och skor nedtill och jag fattar misstanke när han springer för kung och fosterland. Jag ploppar ut mina hörlurar och kolla efter honom, men han försvinner springande i mörkret och jag går vidare. En smula rädd men endå balanserad. Jag börjar gå upp för Filipstadsbackens brantaste backe som leder till min port. Hör ett ljud från en bil, lastbil. underligt, den står på tomgång. Mycket väl står en minivan där på den oupplysta vägen med heljusen på som lyser upp den mörka skogen så att skuggorna dansar i blåsten.

Genast börjar jag spinna på någon bakgrund med att mannen sprang som en dåre. sprang han ifrån bilen? Kan inte låta bli att bli lite rädd igen, men som tur är är det bara 25 meter kvar till den trygga porten som leder till mitt hem.

Så kan de gå.

Nu ska jag berätta en historia som hände mig så sent som förra fredagen när jag var påväg hem till farsta strand, klockan var alltså runt tre på morgonen och man kan väll säga att jag var räddaren i nöden denna natt/morgon.

En Vardagshjälte

Nolltre nollnoll, lördag morgon på en bänk vid skanstulls tunnelbanestation. Sex minuter kvar tills tåget mot Farsta Strand ska ankomma.”The show must go on” i min Ipod, Queen. Efter en trevlig kväll med lite vattenpipa och umgänge med kära vänner känner jag mig glad. En aning trött kanske, men man ska inte klaga, brukar jag tänka. Medan Herr Mercury sjunger med sin stämma blickar jag tomt mot reklamskyltarna på skanstulls väggar.

 

Jag sneglar till höger och en man kommer gåendes mot mig, runt en och åttio lång, blont hår, skinnjacka. Trettioårsåldern skulle jag tippa på, tanig kropp, vanlig medelsvensson skulle jag kalla honom. Iakttar honom en stund när han kommer gåendes. Han slår sig ner på samma bänk som jag sitter på. Han blickar mot mig och säger något, men jag hör inget. Jag tar av mina lurar. ”Ikväll har jag varit med folk som drar in hundra papp i månaden”. Han forsätter, ”en sak ska du veta unge man, du har säkert idéer” Jag nickar instämmande. ”De människorna jag träffade ikväll har satt dina idéer i bruk och tjänar storkovan”. ”Jaha” säger jag. ”Men jag ser det på dig, unge man, du har det där”. ”Tack”, jag tänker inte på vad han pratar om. Han fortsätter mala på med sitt fyllesnack och jag stänger av, lyssnar med ett öra och instämmer, säger; ”ja”, ”precis” och ”jo men de är ju så”. Så rullar tåget mot Farsta Strand in på perrongen och jag slår mig ned bredvid en gammal man. Den pratglade följer efter mig. ”Vart bor du?” frågar jag med en irriterad underton. ”Västerhaninge” säger han glatt. ”Men då är du på fel tåg ju” . ”Min flickvän bor i Farsta” säger han och ler, jag suckar för mig själv och kollar överallt förutom på den pratglade.

 

Jag ser en tjej strax över tjugo ringla in i vagnen. Mitt undermedvetna kollar in tjejen samtidigt som snubben jag träffade vid bänken svamlar vidare om gud vet vad. Jag iakttar tjejen två tre rader bort, en lång och smal tjej med brunt axellångt hår. Hon bär en knäkort kjol med hög midja, vit skjorta med uppknäppta knappar kring urringningen och en tunn kavaj. På det bär hon också en svart kappa. I handen har hon en liten handväska. Jag uppfattar att hon är berusad och verkar andfådd där hon sitter, plötsligt ramlar hon ner på tunnelbanegolvet där en tappad öl har bildat ett flodsystem på golvet. Odören i vagnen skvallrar om att det är fredagskväll.

 

Plötsligt börjar hon andas snabbt, näst intill att hyperventilera. Jag flyger upp mot henne och frågar henne vad som är fel. ”Knäpp upp min bh!” säger hon mellan hennes snabba andningar. Jag tittar på hennes bh, en svart bh med en liten rosa rosett i mitten. ”Hjälp mig jag kan inte andas! Jag har astma!” stönar hon fram i falsett medans hon kämpar för att andas. Jag ropar på hjälp, ett ungt par kommer fram och hjälper mig att klä av henne ytterkläderna. Tillsammans lyckas vi knäppa upp hennes bh som sitter hårt åt kring hennes bröstkorg. Hon får panik och ställer sig upp och kippar efter luft, hon rör sig som om hela hennes kropp krampar. ”min medicin! En grön burk, väskan!” säger hon i närmast chockat tillstånd. Hennes handväska slår i samma stund i golvet och mynt, smink, plånbok o mobiltelefon flyger ut på tunnelbanans golv. Snabbt är jag nere på mina bara knän i jakt på hennes gröna medicin. Samtidigt lyckas tjejen i det unga paret få tag på hennes pojkvän genom tjejens mobiltelefon som ligger på tunnelbanegolvet.

 

Jag letar desperat och blir allt mer orolig, snabbt får jag en tanke på om jag ska ringa en ambulans när jag inte finner någon grön liten burk som hon svamlar om. ”Ska jag ringa en ambulans?” frågar jag henne. ”Nej! Nej! Ingen polis, ingen ambulans!”, samtidigt som hon säger det inser att hon inte vill ha med någon social hjälp att göra. Hennes chocktillstånd dämpas lite och hon blir plötsligt förhållandevis nykter, vaknar upp ur chocken näst intill.  Hon kollar på mig, på det unga paret.”Vad snälla ni är mot mig!”, ”Varför är du så snäll?” ”Jag förstår inte varför du är så snäll!”. ”Jag vill dig bara väl”, säger jag lugnt. ”Men varför är du så snäll? Utnyttjar du mig?” ”Nej, varför skulle jag göra det?” frågar jag henne, får inget svar.”Vart kommer du ifrån? Frågar hon med sin något östeuropeiska dialekt, hennes svenska är bra, något bruten, men kan inte sätta fingret på vilket land hon kommer ifrån. Jag ser henne i ögonen, de är frånvarande och ofokuserade. ”Jag är halvbrasiliansk, italiensk, jude och kvartssvensk. Jag har bott i Ryssland, Estland, Lettland, Vitryssland och Polen. Nu har jag bott här i Sverige i två år.

 

Hon ramlar nästan ner på tågets golv igen och jag som nu sitter mittemot henne drar upp henne igen. Hon är fortfarande i chocktillstånd, jag omfamnar henne och smeker henne över kinden. ”Det är lugnt, du är i trygga händer nu, ta det bara lugnt så löser vi det här”. Hon ser mig i ögonen och ler. Jag känner att jag har kontroll på situationen och kan lugna mig för ett ögonblick.

 

Hon har svårt att uttrycka sin tacksamhet mot mig. Jag erbjuder mig att följa med henne till hennes pojkvän som vi skulle möta upp vid tågstationen. Hon är mycket skeptiskt till mitt förslag, men jag kan inte lämna en astmatisk kvinna klockan tre på morgonen helt ensam. Bestämmer mig för att följa henne till trygga händer mot hennes vilja men för hennes eget bästa.

 

Hon är fortfarande i chocktillstånd och är nu lite frånvarande, alkoholen skvallrar när vi går av vid Farsta Centrums tunnelbanestation, jag håller om henne så hon inte snubblar. En man med ryggen riktad mot oss står och vinglar med händerna på sina knäskålar och framåthukad som om han ska spy i vilket skede som helst. Vi befinner oss fyra meter ifrån honom när han lägger en kaskadspya på perrongen, efter att han lagt sin middag på betonggolvet rammar han mig och henne. Hon skriker av rädsla och hennes chock gör sig påmind igen. Jag tacklar bort honom och vi går vidare mot utgången där en kille i tjugoårsåldern presenterar sig så som Oskar. ”Tack som fan grabben, du har räddat livet på min flickvän, du ska ha så jävla mycket tack”, han kramar om mig. Hans flickvän som jag inte vet namnet på kramar om mig och tackar mig med hela sitt hjärta. ”Vill du ha pengar? Hur ska du komma hem? ”Här! Ta mina pengar” säger hon. ”Nej det är lugnt” får jag ur mig och inser inte riktigt att jag nyss kanske räddat livet på henne. Vi skiljs åt och jag knallar hem.

Min enda tanke är; vad skulle hänt om ingen hjälpt henne?

 

Någon sa att tvåan är det värsta året i gymnasiet, inte på DG. Känns som att vi har mer håltimmar än ickehåltimmar....

Det ställs in lite hejvilt så nu har vi 4 dagars ledighet, äre inte härligt?

Jag har ont i halsen, varför? jo därför att det är höst, någon sa att de var mysigt med höst, bullshit.

Om sisådär 8 månader är det en tendens till sommar igen. Deppigt värre. Gasa lite extra vid rödljuset så vi också får lite värme här uppe nån gång.